Föredragande Mika Pyykkö presenterar i sin rapport (10.1.2025) två modeller för att reformera finansieringssystemet för social- och hälsovårdsorganisationer. Det första alternativet syftar till att utveckla organisationernas verksamhet och effektivitet som en del av främjandet av hälsa och välfärd. Det andra alternativet är inriktat på att anpassa verksamheten till de minskande understöden. I båda betonas effektbaserade metoder. Modell B har knappt öppnats upp, vilket gör den svårbedömd och ger intryck av att saker och ting redan är bestämda i förväg.
SOSTE är oroad över att organisationernas autonomi kommer att minska betydligt i de modeller som presenteras i rapporten, om tyngdpunkterna i verksamheten definieras strikt av statsförvaltningen.
Organisationernas styrka ligger just i deras förmåga att reagera på snabbt föränderliga situationer och behov, samt att utveckla och implementera nya lösningar. Risken i alternativ A är att den statliga förvaltningen, eller i sista hand de politiker som har makten vid en viss tidpunkt, kommer att avgöra vad människor behöver och vad organisationer gör. Den medborgerliga karaktären försvinner allt längre bort och organisationernas halvofficiella karaktär stärks, när det snarare borde vara tvärtom.
”Det är viktigt att organisationerna har handlingsutrymme för att styra sin verksamhet, svara på människors föränderliga behov och vara innovativa. Det civila samhällets innovationsförmåga har ansetts vara hög i Finland, även internationellt. Organisationernas självständighet och kompetens måste dock respekteras. Detta lägger grunden för ett fungerande civilsamhälle även i framtiden”, betonar Soile Kuitunen, vice ordförande för SOSTE: s styrelse.
I rapporten betonas främjandet av hälsa och välfärd som de grundläggande utgångspunkterna för social- och hälsovårdsorganisationernas arbete. Enligt lagen om understöd till social- och hälsovårdsorganisationer ska verksamheten också främja jämlikhet och tillgodoseende av människors grundläggande rättigheter. SOSTE betonar att främjandet av välfärd och hälsa har ett nära samband med de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt jämställdheten, och därför är främjandet av dessa också en viktig faktor som måste beaktas i finansieringen. Genom sin verksamhet når organisationerna många minoriteter och skapar en känsla av gemenskap och delaktighet. Det är därför mycket oroande att man i betänkandet inte erkänner minoriteternas särskilda behov.
Enligt den färska E2-undersökningen anser nästan fyra av fem finländare (78 procent) att det behövs medborgarorganisationer för att lyfta fram brister i samhället. Det är också allmänt känt att organisationerna är viktiga för att förverkliga demokratin, eftersom 76 procent av finländarna anser att de är viktiga för att demokratin ska kunna förverkligas. Nästan tre fjärdedelar (73 %) tror att utan medborgarorganisationer skulle de mest utsatta inte få sin röst hörd i samhället.
Det finns också en risk att pengarna, det vill säga de understöd som delas ut, politiseras och att organisationernas långsiktiga arbete urholkas. Svåra samhällsproblem kräver långsiktigt arbete. Detta förklarar delvis konstaterandet i rapporten att det länge är samma organisationer som har fått flest understöd. Verkliga sociala effekter kan inte uppnås genom tillfälliga investeringar.
Vid reformen måste man komma ihåg att små organisationer ofta ger ovärderlig hjälp och stöd till sina målgrupper och svarar just på deras specifika behov på ett sätt som större aktörer inte alltid kan. När understödssystemet reformeras är det därför också nödvändigt att se till att små aktörer har möjlighet att fortsätta och utveckla sitt effektiva arbete.
”Det stöd och den hjälp som social- och hälsovårdsorganisationerna erbjuder kompletterar den offentliga sektorns arbete och svarar på de mångsidiga behov som uppstått i samhället under de senaste årtiondena”, fortsätter Kuitunen.
Fenomenbaserat tillvägagångssätt och samutveckling
Alternativ A skulle innebära en övergång till fenomen- eller temabaserad verksamhet som verkar ha varit en del av utvecklingen av statsförvaltningens praxis och kultur under en längre tid. I rapporten konstateras att temabaserat arbete bygger på samutveckling och ekosystemtänkande.
”Samutveckling är ett naturligt sätt för organisationer att verka. Vi gör detta i stor utsträckning och även med staten, kommunerna och välfärdsområdena. I samutvecklingen måste organisationerna vara jämbördiga partner och vara med från första början”, betonar Kuitunen.
SOSTE påpekar att valet av teman också är förknippat med en betydande makt, eftersom de kommer att styra verksamheten under de kommande åren. Hur bra är modellens förmåga att svara på nya samhällsutmaningar eller svaga signaler som upplevs av organisationer? Uppmärksammar temana också alla former av föreningsverksamhet?
Om den temabaserade verksamhetsmodellen lyckas kan den uppmuntra till betydande innovationer och andra reformer, vilket har observerats inom statsförvaltningen till exempel inom innovationspolitiken. Detta kräver dock incitament och möjligheter att ta itu med olika frågor på ett smidigt sätt inom temana. Förändringsteorin måste vara flexibel, eftersom nya lösningar kan uppstå ur överraskande kombinationer och utan att påverkanskedjorna är fullständigt beskrivna i förväg.
I rapporten föreslås att de tematiska verksamheterna ska struktureras efter ekosystem. Med ekosystem avses vanligtvis täta, självstyrda nätverk som är öppnare och har mer interaktion och ömsesidigt beroende mellan olika aktörer. Om understödssystemet för medborgarorganisationer bygger på sådana ekosystem skulle det vara viktigt att alla parter, inklusive den offentliga och den privata sektorn, kunde delta i fastställandet av teman och deras innehåll. Frågan uppstår hur rollformulering och öppenhet skulle kunna genomföras i praktiken i sådana temabaserade ekosystem som en del av understödssystemet.
En temabaserad verksamhetsmodell och ett understödssystem som baserar sig på nationella prioriteringar kräver mycket förberedelser, samutveckling och styrning. Med en betydande minskning av understödsbeloppen kan denna process visa sig vara omöjlig att hantera. Beredningen av en sådan genomgripande förändring måste också göras systematiskt och helst stegvis, till exempel genom att först testa saken på ett mer begränsat sätt. Det verkar inte realistiskt att genomföra förändringen för 2027.
Vid reformen av stödsystemet är det nödvändigt att ge handlingsutrymme genom att betona de allmänna bidragen
SOSTE anser att det viktigaste i reformen av understödssystemet är att stärka de allmänna understödens betydelse i organisationernas understöd, eftersom det ger flexibilitet och smidighet i planeringen och styrningen av organisationens verksamhet. I Pyykkös förslag vill man å sin sida minska det allmänna bidraget till att endast omfatta administrativa utgifter, och då ska organisationens verksamhet granskas närmare genom riktade allmänna understöd. Att knyta allmänna understöd till beräkningsmässigt tilldelade understöd är fel väg att gå. Det sänder ett budskap att den så kallade egentliga verksamheten ska bedrivas strikt via finansiärens riktade understöd och att det allmänna understödet ska användas för en kalkylerad finansiering av annan verksamhet.
Organisationernas smidighet upprätthålls delvis av det faktum att understöden inte är helt bundna till en viss på förhand fastställd verksamhet. Denna flexibilitet gör det möjligt att rikta resurser även till oväntade behov, vilket är avgörande, särskilt i snabbt föränderliga situationer. En sådan verksamhetsmodell stärker samhällets resiliens och beredskap.
Social- och hälsovårdsorganisationernas flexibilitet och hjälp har behövts i den flyktingvåg som orsakats av kriget i Syrien, coronakrisen och följderna av kriget i Ukraina. Styrkan hos organisationer i svåra situationer bygger på deras kunskap om sina egna målgrupper och den sociala situationen samt deras förmåga att agera och reagera när det behövs.
Att bevilja allmänna understöd som större helheter ökar effektiviteten i organisationernas arbete och förbättrar produktiviteten i och med att den administrativa bördan lättar. Den viktigaste åtgärden för att minska den administrativa bördan skulle vara att göra beviljande av understöd som ett enda allmänt bidrag till huvudregel och att dela upp understöd endast i undantagsfall.
Utvidgningen av avdragsrätten och understödens fleråriga karaktär kan genomföras snabbt
I redogörelsen konstaterades att efterönskade utvecklingsförslag skulle vara att allmänna och riktade allmänna understöd i fortsättningen ska beviljas för tre år i sänder och att resultat- och årsrapporter ska göras mer sällan än för tillfället, vilket skulle minska den administrativa bördan för organisationerna. Det föreslås också att minimigränsen för separat revisionsrapportering höjs till 500 000 euro. Det föreslås också att rätten att dra av skatt på donationer ska utvidgas till att omfatta alla organisationer inom social- och hälsovårdssektorn, vilket är ett mycket bra mål.
Att dela ut bidrag för tre år i taget ger kontinuitet, men innebär det att stödnivån, som är beroende av regeringens budgetprocess, tryggas?
Regionala och lokala organisationsunderstöd
I Pyykkös förslag föreslås att understöd som för närvarande beviljas av välfärdsområdena, cirka 15 miljoner euro, skulle flyttas till social- och hälsovårdsministeriets budget och vidare tilldelas av STEA.
”Med tanke på det ekonomiska trycket inom välfärdsområdena kan man tänka sig att dessa medel skulle vara bättre skyddade inom ministeriets budget. Men finns det någon garanti för att dessa medel verkligen skulle hamna på STEA:s moment och användas effektivare på det här nya sättet? Skulle man i Helsingfors verkligen ha bättre insikt i de lokala organisationernas behov och hur stödet borde riktas än man har på plats i områdena själva? Oron för de lokala organisationernas situation är stor. De möter trots allt behövande människor i vardagen och är oumbärliga samarbetspartners för kommuner och välfärdsområden,” reflekterar Kuitunen.
Ett sätt att reformera användningen av regionala medel kunde vara en understödsreform för regional verksamhet. I denna modell skulle organisationerna ha möjlighet, om de så önskar, att ge sitt centralförbund ansvar för att ansöka om statsunderstöd för deras gemensamma verksamhet som helhet och vidarefördela understödet till medlemsföreningarna på ett ändamålsenligt sätt för att uppnå verksamhetens mål. Detta skulle vara betydligt mer ändamålsenligt och administrativt enklare än att ytterligare öka medelsfördelningen från STEA till regionerna. Samtidigt skulle man på ett rationellt sätt kunna säkerställa att stödet för lokal verksamhet fortsätter.
Om valet av finansieringsobjekt för den regionala verksamheten stannade kvar i välfärdsområdena, skulle STEA kunna ha en funktion till exempel vid utbetalning av understöd och som tillhandahållare av en rapporteringsplattform.
Utveckling av medelanskaffning
I Pyykkös rapport föreslås att intäkter från insamling tas i beaktande med ett års fördröjning vid bedömningen av en understödssökandes tillgångar. Enligt rapporten skulle detta ge understödssökande en rimlig tid att definiera mål och verksamhet för hur insamlingsintäkterna ska användas (understödstagaren måste beakta statsunderstödet subsidiära karaktär vid användning av insamlingsmedel).
Kravet på subsidiaritet leder dock till att det saknas verkliga incitament för att skaffa externa medel. Utgångspunkten borde vara att organisationer inte straffas för att generera egna intäkter, utan snarare uppmuntras till detta. Detta kan uppnås genom enkla lagändringar.
SOSTE föreslår som ett alternativ att organisationernas egna insamlingsmöjligheter underlättas genom att de får använda tio procent (10 %) av det beviljade statsunderstödet till insamling som är direkt kopplad till den verksamhet som understödet avser.
Understödssystemet bör också möjliggöra att externa medel kan samlas in och användas för specifik verksamhet utan att de automatiskt minskar det statsunderstöd som tilldelas organisationen.
Beaktande av förmögenhet i STEAs understöd
I rapporten föreslås att STEA inför ett trestegskriterium för tillgångar, som tillämpas lika på alla understödsmottagare.
SOSTE anser att förslaget kan få stor inverkan på organisationernas grundläggande verksamhet. Det skulle inte uppmuntra till att bygga upp ekonomiska buffertar och kan, om det genomförs mekaniskt, leda till oönskade resultat. SOSTE påpekar dock att det i sig är rimligt att inkludera andra tillgångar än anläggningstillgångar som en del av den helhetsbedömning som styr understödsfördelningen.
STEAs roll
I Pyykkös rapport föreslås flera uppgifter för STEA, eller snarare att STEA skulle möjliggöra förändringsstöd för organisationer i olika frågor, såsom utbildning och sammanslagningsprocesser för organisationer.
SOSTE anser att denna typ av verksamhet i första hand är naturliga uppgifter för organisationsfältet självt att sköta inom ramen för understödsverksamheten. Organisationerna har en omfattande utbildningsverksamhet, expertis i att kartlägga verksamhetsmiljön samt olika stödservicefunktioner som inte bör bli föremål för mer detaljerad styrning av tjänstemän. Det är också en främmande tanke att STEA som en myndighetsorganisation skulle föra in organisationernas perspektiv i olika administrativa processer. Det civila samhället måste ha möjlighet att föra egen talan.
Organisationerna är redo för strukturella reformer
Pyykkös rapport ger intrycket att organisationerna inte skulle vara redo för förändringar eller strukturella reformer.
”Enkäten som SOSTE genomförde bland sina medlemmar visar en helt annan beredskap för förändringar än Pyykkös utredning. Det finns en mycket stor vilja till förändring inom organisationsfältet. Det finns ingen tanke om att ingenting får ändras,” konstaterar SOSTE:s generalsekreterare Vertti Kiukas.
Enligt den enkät som genomfördes inom SOSTEs projekt är alla utom en (144 organisationer) av de svarande organisationerna redo att överväga samarbete kring någon stödverksamhet. 23 organisationer är beredda att överväga sammanslagningar inom sitt förbund, och 57 organisationer, det vill säga 40 procent av de svarande, är redo att överväga sammanslagningar med andra organisationer.
Enskilda iakttagelser om utredningen
När det gäller den tekniska genomföringen av utredningsarbetet vill SOSTE lyfta fram hur organisationernas enkät genomfördes. Enkäten gjordes via ett öppet webbformulär, där vem som helst kunde svara flera gånger. Detta försvagar svarens tillförlitlighet och representativitet. Ett sådant tillvägagångssätt gör resultaten sårbara för eventuella över- eller underrepresentationer av vissa grupper av respondenter samt för upprepade åsikter, vilket kan snedvrida helhetsbilden. För att göra materialet mer tillförlitligt hade det varit viktigt att begränsa antalet svar per person och säkerställa att respondenterna representerar en balanserad bild av olika organisationers synpunkter och storlek.
SOSTE förstår inte heller utredningspersonens kritik om att organisationerna inte skulle ha lagt fram utvecklingsförslag. Organisationernas främsta förväntning på processen var att den skulle omfatta en bred översyn av understödssystemet, så att det bättre skulle underlätta minskning av den administrativa bördan och göra det möjligt för organisationerna att rikta sin verksamhet utifrån medlemmarnas och målgruppens aktuella behov. Sådana förslag har många organisationer lagt fram, och vissa av dem har utredningspersonen också beaktat.
Utlåtandeprocessen
Många organisationer har uttryckt oro över social- och hälsovårdsministeriets (STM) remissformulär, eftersom det inte möjliggör ett heltäckande utlåtande om frågor som är centrala för organisationerna. SOSTE påminner om att man i den sista delen av utlåtandet, ”andra synpunkter på rapporten”, kan framföra de aspekter som är viktiga för organisationen. SOSTE kritiserar också den korta remisstiden samt att rapporten (16.1.2025) ännu inte har översatts till svenska, vilket försämrar möjligheterna för svenskspråkiga aktörer att ge utlåtanden i ärendet.