Det är hög tid för Finland att reformera grundskyddet så att den garanterar en anständig levnadsstandard för alla människor, är begriplig och flexibel samt stöder sysselsättningen. Reformen finansieras via skatteprogression.
Till regeringsprogrammet
- En omfattande reform av grundskyddet inleds. Målet med reformen är att lyfta grundskyddet till en rimlig miniminivå, beakta den föränderliga arbetsmarknaden, minska byråkratifällor och stödja sysselsättningen även för personer med nedsatt arbetsförmåga. I samband med reformen förtydligas grundskyddet genom en harmonisering av grundskyddets förmåner, och genom att kombinera minimiförmåner. Under reformens första fas som genomförs under valperioden, investeras 300 miljoner euro i grundskyddet.
- Beskattningen beaktas som en del av den totala inkomstbildningen i samband med reformen av grundskyddet
- Via skatteprogressionen kompenseras effekterna av det förbättrade grundskyddet på den offentliga ekonomin. Solidaritetsskatten bibehålls och en tillfällig sänkning av skattesatsen tillämpas för att öka skatteintäkterna. Ökning av skatteintäkterna till följd av solidaritetsskatt 50 miljoner euro.
- Vid höjning av mervärdesskatten bedöms effekten av förändringarna i olika inkomstkategorier noggrant och höjningarna på mat samt andra förnödenheter kompenseras genom ökning av grundskyddet.
Bakgrund: Grundskyddet bör reformeras
Antalet personer som helt lever på grundskyddet har vuxit i Finland de senaste åren. År 2016 var antalet cirka 250 000 personer (4,7% av finländarna). Antalet har ökat med nästan 55 000 från år 2010. Vid en granskning av grundskyddet har det konstaterats att nivån på grundskyddet inte är tillräcklig för att täcka de skäliga minimilevnadskostnaderna. Grundskyddet täcker 73−93 procent av lägsta rimliga konsumtionsstandard för en ensamstående person. Till exempel täcker grundskyddet för en enskild arbetslös endast cirka 73 procent av minimikostnaderna.
År 2016 fanns det cirka 896 000 personer i Finland som levde i fattigdom eller under risk för utslagning, alltså 16,4 procent av befolkningen. Personer som tillhörde låginkomsthushåll (inkomst på mindre än 60% av medianen) var 623 000. På basen av minimiinkomstgränsen, som avser en djupare fattigdom än relativ fattigdom, lever åtta procent av befolkningen (440 000 personer) i fattigdom. Barnfattigdomen berör cirka 110 000 barn i Finland.
Grundskyddet har under de senaste åren försvagats, särskilt genom indexminskning och -frysning. SOSTE raportten visar att till följd av nedskärningarna har utkomsten för låginkomsttagare försämrats. Nedskärningarna har speciellt påverkat arbetslösa, barnfamiljer och studerande. Förutom indexfrysningen har utkomsten för personer som lever på grundläggande förmåner försämrats på grund av åtstramad beskattning. Redan innan dessa nedskärningar verkställdes har Europarådets kommitté för sociala rättigheter gett Finland en anmärkning på grund av otillräckligt grundskydd.
Låginkomsttagarnas försvagade ekonomi återspeglas också i bostadskostnaderna. Hyrornas bostadsbidragsandel har kontinuerligt minskat, och som en följd går en allt större del av den disponibla inkomsten till boendeutgifter. Detta, samt övriga nedskärningar i grundskyddet, styr systemet för utkomststöd i fel riktning och resulterar i ökad användning och behov av utkomststöd.
Otillräckliga inkomster leder också till överskuldsättning och betalningsstörningar. År 2016 hade redan 373 000 personer en betalningsanmärkning. Förutom genom ett tillräckligt grundskydd måste de skuldsattas situation också förbättras genom tjänster. Över trettio kommuner erbjuder sina invånare sociala krediter. Verksamheten täcker kring 44 procent av Finlands befolkning. Social kreditgivning bör utvecklas för att omfatta hela landet.
Den sociala tryggheten i Finland utgör en komplex helhet av förmåner, beskattning och tjänster samt tillhörande klientavgifter. Det nuvarande grundskyddet bemöter inte i alla avseenden människors föränderliga och varierande livssituationer eller arbetsmarknadsförändringar. Social- och hälsoförbunden anser att grundskyddets största problem är komplexiteten och det byråkratiska systemet, den långsamma reaktionen på föränderliga situationer i livet, personer som hamnar i kläm mellan olika förmånssystem, och en otillräcklig nivå på grundskyddet. Det anses också som problematiskt att människor tvingas ansöka om kompletterande utkomststöd på grund av den otillräckliga primärförmåner.
Människor vill vara aktiva, arbeta hårt och ansvara för sina egna liv. Systemet måste stödja integrationen och skapa möjligheter för dem att använda alla sina kunskaper och vara aktiva utan att de på grund av systemets styvhet tvingas begränsa sina arbetsprestationer, utbildningar eller till exempel möjligheten att delta i frivilligarbete. Intäkterna måste vara förutsebara så att människor kan planera och hantera sina liv.
SOSTEs rekommendationer för grundskyddsreformen
- Sörja för att grundskyddet ligger på en tillfredsställande nivå. Resultatet från utvärderingen av det lagstadgade grundskyddet, liksom ansvaret som de internationella avtalen kräver tas på allvar och grundskyddet höjs till en nivå som garanterar en rimlig minimilevandsstandard. Nivån på grundbeloppen måste följa den generella kostnadsutvecklingen.
- Grundskyddet förtydligas och görs mera flexibelt. Minska marginalisering och effektivisera systemresponsen vid övergångsfaser i olika livssituationer. Detta görs genom harmonisering av grundläggande basförmåner, genom att kombinera minimiförmåner, och utvecklingen av den linjära samordningen mellan förmåner och förvärvsinkomster så att det även lönar sig att ta emot kortvariga anställningar.
- Stöda överskuldsatta med hjälp av adekvata tjänster. Social kreditgivning och tillräcklig skuldrådgivning bör finnas tillgänglig över hela landet.
- Beakta de långsiktiga samhälleliga fördelarna av grundskyddsreformen. Förebyggande åtgärder bör ses som insatsvaror, eftersom kortsiktiga nedskärningar kan leda till ytterligare kostnader på annat håll. Vidare beaktas vid utformningen av reformen tjänste- och förmånssystemet samt beskattningen i sin helhet. Hela reformen bör baseras på forskningsdata och försökserfarenheter.
- Minskat beroende av utkomststöd. Nivån på de primära förmånerna måste vara sådan att invånarna behöver tillgripa utkomststöd endast som en sista och tillfällig utväg.
- Ombesörja att avgifterna för social- och hälsovård inte utgör ett hinder för vård och omsorg. Klientavgifternas inverkan på invånarnas disponibla medel bör beaktas i det grundläggande säkerhetspaketet. Klientavgifterna får inte orsaka skuldsättning.
Bakgrund: Förhindra ojämlikhet med rättvis beskattning
Beskattning kan spela en central roll för att dela in intäkter och förmögenhet. I detta avseende är beskattningen nära kopplad till socialförsäkringssystemet. För att förbättra läget för låginkomsttagare måste både omfattningen och nivån på förmånerna, beskattningsfördelningen och -trycket uppmärksammas.
Kostnaderna för en höjd grundtryggheten täcks av skattelösningar. Detta inkluderar progressiv beskattning, som är det mest hållbara sättet för genomförande av reformen på ett budgetneutralt sätt, samt folkhälsobaserade konsumtions- och punktskatter. För att täcka kostnaderna kan även inkomster från den tidigare regeringsperioden utnyttjas, till exempel solidaritetsskatten och den tillfälliga sänkningen av skattenivån.
Även mervärdesskattenivån påverkar ojämlikhets minskning. Arbetsgrupperna som i Finland diskuterat det framtida skattesystemet har behandlat mervärdesskatteförändringarna som ett överföringsverktyg för skatteväxling. En harmonisering av skattesatserna skulle i praktiken innebära att till exempel mervärdesskatten på mat och livsmedel kan höjas. I relation till de högre inkomstklasserna spenderar låginkomsttagarna i proportion till inkomst, en större andel av inkomsterna på mat, läkemedel och andra grundläggande utgifter. I värsta fall försämrar en stegring av mervärdesskatten låginkomsttagarnas realinkomster, om grundskyddet inte höjs i motsvarande mån. Att sammanslå mervärdesskattesatserna skulle därför ur en rättvis inkomstfördelningssynpunkt vara skadligt. Skulle en höjning av mervärdesskatten trots allt verkställas, bör man noggrant avväga hur detta påverkar olika inkomstgrupper, och försvagad köpkraft bör kompenseras genom ökade förmåner.
SOSTEs rekommendationer för rättvis beskattning
- Den progressiva beskattningen bibehålls i samband med reformen. Progressiv beskattning är det mest hållbara sättet att täcka kostnaderna för det ökade grundskyddet.
- Att sammanslå mervärdesskattesatserna är inte motiverat ur en rättvis inkomstfördelningssynpunkt. Skulle en höjning av mervärdesskatten trots detta verkställas, bör konsekvenserna för olika inkomstgrupper avvägas noggrant och den försvagade köpkraften bör kompenseras genom ökade förmåner.
För mer information
- specialist Anna Järvinen: 050 586 5677, anna.jarvinen@soste.fi
- specialist Anne Perälahti: 050 4111734, anne.peralahti@soste.fi
- utvecklingschef Aki Siltaniemi: 050 367 3447, aki.siltaniemi@soste.fi
- chefsekonom Jussi Ahokas: 050 308 6870, jussi.ahokas@soste.fi